Dialogen

Av Bruno Kampel

 

 

 

 

Det var en chans som hon inte kunde missa. Det var länge sen hon hade allt planerat, och äntligen hade omständigheterna varit gynnsamma.

Hon låste dörren. Sedan tog hon telefonen och ringde receptionen, meddelande att hon inte ville att några samtal skulle släppas fram tills hon hörde av sig igen.

Hon gick fram till stolen, och satte sig mitt i mot, och tittande i ögonen, som det var länge sedan hon inte hade gjort sa hon: - Varken du tycker om det eller inte, varken du vill eller inte, kommer jag nu att säga allt som jag har låtit bli att säga de sista åren. Och jag måste säga dig att det kommer att bli en monolog som du måste lyssna på, ja eller ja, och jag kommer inte att tolerera någon typ av avbrott -.

Små svettdroppar placerade sig runt hennes läppar, vilka, som om de förutsåg resultatet av mötet, darrade subtilt, imiterande fiolsträngar.

- Jag har stått ut i flera år med dina löften om att i  morgon kommer allt att vara bättre; att allt kommer att vara som vi har drömt det. Jag har passivt sett alla dina misslyckanden, och har lyssnat tålmodigt på alla dina ånger.

Enkelt, jag ska säga dig det här i några få ord: jag är uttröttad. Ja, trött på dig. Trött på dina lögner och dina smålögner, på dina falska förhoppningar. Och det här måste få ett slut för alltid, därför att jag varken kan eller vill tolerera din avfärd och dina ankomster, det där eviga avsaknaden av kärlek, det där  frånvaron  av alla förhoppningar som du alltid sa skulle bli verklighet. Jag kan inte mer!, förstår du?…

Det där sista skrek hon ut, men när hon kom ihåg att hon inte var hemma, utan i ett hotellrum, sänkte hon rösten, men hennes röst var inte detsamma som den hon hade börjat med. Skulden, tänkte hon, var det ojämna andningens, värmens, nervernas, men, huvudsakligen, vetskapen om hur monologen som hon hade repeterat så många gånger skulle sluta.

Hon drack en klunk vatten, i ett försök att försöka vinna tid och återfå balansen, och fortsatte sen, som om varje ord hon sa vore ett dom, ett ok som togs ifrån axlarna av hennes existentiella ångest.

Jag kan inte mer, förstår du?.. Jag vill inte mer vara offret av dina misslyckanden. Jag kommer inte att tillåta att du ska göra tvärtemot vad du lovar; att medan du borde säga sanningen ljuger du; att du misslyckas när du har alla möjligheter att vinna.

Därför att du vet mycket väl vem är det som alltid lider av konsekvenserna av dina handlingar. Vem som betalar, det är jag; vem som förlorar, som är jag. Och jag är uttröttad, mycket uttröttad. Nej och nej och nej!, Aldrig mer, hör du mig? Al-drig mer!-

Hon hade inte ens uttalat de sista orden, och agerande okontrollerat, som om slussarna av en fördämning nära bristningsgränsen hade öppnat sig, reste hon upp sig oväntat, helt utom sig, och rörd av en brådska som varken kunde uppskjutas eller överlåtas, sprang hon mot sängen på vilken hon hade lämnat väskan. Hallucinatoriskt, öppnade hon den och tog fram det lilla pistolen med vilken hon sköt, plötsligt och utan tvekan.

Innan ekot av skottet slutade flyta i luften, vände hon pistolen, siktade mot sitt hjärta, och i en definitiv gest, tryckte hon av för andra och sista gången.

En timma senare, konstaterade den utredande poliskonstapeln, medan han studerade brottsplatsen:

- Hon dog omedelbart. Det är ingen tvekan om att det var självmord. Det jag inte lyckas förstå är varför hon, innan hon sköt sig, avfyrade ett skott mot spegel. Man ser allt i det här yrket…

 



 

 

MENYN

 

Presenten

Mellan oss

Varsel

Skriket

Röker väntande

  Stoppljus

Och jag som trodde

Dialogen

Avklädning

2001






AltaVista
 Hitta detta:
 
 
SVERIGE
VÄRLDEN