Ja!…
Av
Bruno Kampel
Mattorna
gråter frånvaron
av hennes spår
och väggarna svettas rop
som översvämmar minnet
av hennes steg.
Fönsterglasen gör sig immiga
när de upptäcker att på väggen
hänger det inga tavlor, utan sorger
och på tapeterna
finns det ett sömnlöst eko
av steg från andra dagar.
I krukorna blommar
spindelnät fyllda av minnen
i vilka varje blad är en kyss
och varje blomma en smekning
och varje dag en omfamning
och varje skugga en spegel
och varje natt återspeglingen
av hennes hud över min
och varje stund en ångest
som promenerar på mattorna
av mina nätter och mina dagar.
Trädgården är klädd i hopp
slokad och observerar
fönstret som reflekterar
väggarna som innehåller
smärtan som reciterar
stönanden som går runt
vägen som leder till
mattorna
som tysta
lider
avsaknaden av hennes steg.
Och mina minnen kryper
på mattor av andra spår
och på väggarna går
doften av hennes frånvaro
och jag tecknar på fönstren
tapetserade sår
med ofärgad smärta
med fjäderlösa önskningar
med anklagelser utan ord
och tal utan mening
Ja,
ensamhet;
varken mer
eller mindre.
|
