Ja!�
Av
Bruno Kampel
Mattorna
gr�ter fr�nvaron
av hennes sp�r
och v�ggarna svettas rop
som �versv�mmar minnet
av hennes steg.
F�nsterglasen g�r sig immiga
n�r de uppt�cker att p� v�ggen
h�nger det inga tavlor, utan sorger
och p� tapeterna
finns det ett s�mnl�st eko
av steg fr�n andra dagar.
I krukorna blommar
spindeln�t fyllda av minnen
i vilka varje blad �r en kyss
och varje blomma en smekning
och varje dag en omfamning
och varje skugga en spegel
och varje natt �terspeglingen
av hennes hud �ver min
och varje stund en �ngest
som promenerar p� mattorna
av mina n�tter och mina dagar.
Tr�dg�rden �r kl�dd i hopp
slokad och observerar
f�nstret som reflekterar
v�ggarna som inneh�ller
sm�rtan som reciterar
st�nanden som g�r runt
v�gen som leder till
mattorna
som tysta
lider
avsaknaden av hennes steg.
Och mina minnen kryper
p� mattor av andra sp�r
och p� v�ggarna g�r
doften av hennes fr�nvaro
och jag tecknar p� f�nstren
tapetserade s�r
med of�rgad sm�rta
med fj�derl�sa �nskningar
med anklagelser utan ord
och tal utan mening
Ja,
ensamhet;
varken mer
eller mindre.
|
