Jag
vill ha dig
Av
Bruno Kampel
Medan
jag kramar halvdunklet som blommar
i nattens öppna sidor
börjar jag svettas verser och smekningar,
tystnaden som är stationerad vid mitt fönster
rodnar vid det ostämda pulserandet
av dagarnas ådror, dagar som gick utan att stanna
utan att säga något, utan att hämta dig och upphöra väntan
med valser som skulle tända min eld och vaxljus
som skulle lysa över mitt straff, som är att vaka tills du kommer.
Till
sängs med nattens ledsamma toner
– hantverkare av smärtor - oljar jag tidens gång
som galopperar på floderna av timmarna som stannar
och väntar på att minnen ska försvinna
som binder mig som en fånge, som kväver mig
såsom en kyss, timmar som är så tunga, som är så tunga
som är tunga som ett rop som deklamerar
som en värld som snyftar, som en hund utan ägare.
Inför
domaren och knäböjd tittar jag framåt
som en Man bestämd att dra upp ur svärdskidan ett bevis
av hopp och hänger mina önskningar på spårvagnen
som kör runt floden av mina livsådror
erkänner jag att jag älskar dig utan ord och vill ha dig utan band
att jag väntar som en bro och söker dig som en blind
jag vill vara gathörnet där du träffar mig
som en smekning som reciterar på din hud mina fingrar
som en vers som fordrar din kropp under min längtan
vi böjer verbet älskar
dig i vi är
och du och jag återuppstår i vår kärleks mening
i prosa och vers i kött och blod i allt eller inget.
|
