Poetik
Av
Bruno Kampel
Försöker klättra uppför en dikts
väggar
men en rysning kommer i vägen
och svettande för verserna och rimmen
binder jag min desperation i stroferna
av tystnadens överhud och som en ängel
vidrör jag nattens tak smekande
livets frågor som en siare
medan tröttheten begraver för alltid
inspirationen i morgonens ådror
och ett ovanligt skam som ett troll
klär av sig och kryper ihop i kudden
deklamerande ett djupt sömnlöshet i prosa och vers.
|
