Skriket

 

Av Bruno Kampel





Penelope gick upp från sängen med otåligheten styrande över hennes takt. Trots att varje muskel vibrerade och orsakade att hennes kropp darrade okontrollerbart, och rädslan som dominerade alla hennes sinnen, trots det, halvsprang hon hallucinatoriskt till andra sidan av rummet, där garderoben fanns.
Hon var bestämd att avslöja det stora mysteriet som plågade henne, och medan hon tog det första steget till svaret hon sökte, stod hon framför garderoben samtidigt som hon slöt ögonen och öppnande dörren, hon handlade med brådskan som tynger ner dem som av olika anledningar och nästan alltid av okänd orsak, behöver verifiera ärenden på liv och död, ämnen som inte går att skjuta upp, ej överlåtbara situationer, eller oåterkalleliga beslut.
När Penelope tyckte att hon var väl positionerad i förhållande till spegeln –som täckte hela insidan av vänster dörren- bestämde hon sig, med en långsamhet som i mycket liknade snigelns slingrande slöhet- kanske därför att det hon verkligen ville var att skjuta upp ankomsten av det kritiska ögonblicket för alltid - började hon öppna ögonen lite i taget, tills dem blev vitt uppspärrade, och då, medan hon fäste blicken i bilden som reflekterades i spegeln, hennes stackars och försvagade ben –trots alla medicinska prognoser- lyckades hålla upp den stora tyngden av bedrövelsen som trängde sig in i henne, ty, meddelandet som spegeln sände var solklar, bekräftande att hennes rädslor hade en bevekelsegrund, därför att mardrömmen, den djävulska mardrömmen, fortsatte.
Ja. Spegeln, sannerligen i maskopi med hennes djupaste dramer, gav henne, som enda svar på hennes närvaro framför den, en vältecknad bild i profil av ett patetiskt skrik av stickande smärta, vilket, medan den galopperade över kristallytan med en öppen och provokativ attityd, gjorde narr av blicken som febrilt följde efter den, fram och tillbaka, utan brådska eller mål, avgivande av en frånstötande klang, dröjande och med oregelbunden rytm, som  knappt den djupaste tystnad brukar utföra lika mästerligt.
När hon konstaterade att den ohejdbara desperationen ännu var ägare och regent över hennes öde, lät Penelope sig invaderas av en känsla av vanmakt som ej var henne okänd, och som, liksom vid många andra tillfällen, drack upp hennes ögonglans i en enda klunk, och lämnade mejslad i hennes näthinnor, en enfärgad och skrämmande ogenomskinlighet av gränslöst panik.
Penelope, slav av den irrationella rädsla som skriket inspirerade henne till, och medveten av det faktum att hon skulle bli offret, inte hjältinnan i sista kapitlet av hennes egen livsnovell, skönjde hur villrådigheten –nyss utkommen av häpnaden som dominerade henne –sällade sig till det svart vita monologen som skriket deklamerade ostämt från spegeln.
Nästan utslagen, och övertygad av vissheten om det förestående nederlaget, halkade Penelope i sig själv, sjunkande slutgiltigt i vansinnets djupaste dypöl, medan den omgivande skarpa halvdunklet genomdränktes till rötterna av tårarna utkomna av en olidlig smärta, och skriket, från den sista hörnet av dess intolerans –och krävande att huvudrollen som den ansåg sig förtjäna- svarade henne stämmandes ett rått och strävt ångest, medan den reciterade dess gutturalt och yrande tal, som inte lämnade någon marginal för tvekan av vilket som skulle bli resultatet av kampen, ojämn och utan stillestånd, mellan Penelope och hennes rädslor.
Bittra tårar – bestående av den mest rena, kristallklara och legitima existentiella ångest -startade ett blint och ohejdbart lopp nerför hennes kinds sluttningar, och det skamliga skriket, för att inte vara mindre, spottade från spegeln sina akustiska tårar gjorda av glas och ilska, medan desperationen, förvånad inför scenen som den bevistade, förrättade vigseln som för alltid förenade vansinnet och avgrunden.

Medan allt det här inträffade, gryningen, som passerade där på sin dagliga rond, spionerade genom fönster utan att bekänna sig anspelad. Penelope, då, i den sista desperata gesten av självbevarelse, slöt ögonen, försökande att fly från livets backhåll, men för att inte göra ödet besviket, den som regerar över omständigheterna i alla tragedier, när hon försökte var det försent, därför att det ovärdiga skriket, gjorde ett akrobatiskt hopp, nådde hennes hals och installerade sig där härskande, och slog sönder tusen stön utan orsak, vilkas hörbara rester fläckade för alltid den antiseptiska gryningen i rum 22 på psykiatriska kliniken.
Penelope dog skrikande –en fullkomligt hes död- och som det är väntat i alla brott som strävar att vara perfekta, dunstade mördarens fingeravtryck bort ohörbart, och lämnade i luften ett känt och vanligt eko av straffrihet, medan den nya dagen, hållande religiöst sin tid, sträckte sig bekymmerslöst på rummets väggar, och sköterskan i tjänst, ovetande om andra dramer som inte var hennes egna, ordnade bytet av lakan, i väntan på ankomsten av en ny patient.

 

 

 

 

MENYN

 

Presenten

Mellan oss

Varsel

Skriket

Röker väntande

  Stoppljus

Och jag som trodde

Dialogen

Avklädning

2000