Stoppljus

 

 Av Bruno Kampel

 

 

 

Jag skulle vilja att �ren var m�nader, m�nader veckor, veckor dagar, varje dag en timma och varje timma en minut och att knappt p� en sekund skulle det vara m�jligt att radera den f�rlorade tiden fr�n livets minne,  den s�lda, den bortgivna, den bortgl�mda och den f�raktade.
Efter att ha reparerat livstiden, skulle klockan fungera igen som den ska, visande timmar fulla av hopp och �versv�mmande inneh�llsrika minuter, och d� ska �gonblicket komma, den att sk�la f�r tiden som kommer och g�r, trots att man vet att det som g�r inte kommer tillbaka, att det den tar med sig inte �terv�nder.
Det ol�sbara problemet �r att tiden, ibland, g�r �ver sig sj�lv och l�mnar oss utanf�r leken, bara med omoderna dr�mmar, i situationer utan fokus. Som nu, i detta �gonblick, n�r trafikljuset rodnade pl�tsligt vid gath�rnet, och i ett m�ngf�rgat �gonkast drog upp sin pistol, siktade och tvingade mig att bromsa,  tog ifr�n mig tiden som inte ens �r min och �lade mig ett knallr�tt uppskov p� mitt dagliga br�dska .
Medan jag tar vara p� intermezzot, friar jag blicken och l�ter den g� runt det omgivande landskapet, spionerande f�rslutet gath�rnets scenografi genom bilrutan, medan jag, skyndsamt,  f�rs�ker dra f�rdel av situationen f�r att dokumentera det jag nu skriver, tills pl�tsligt, liksom allt som �r ov�ntat, m�ter min blick  tidens g�ng, som akrobatiskt h�ngde i n�thinnorna p� en sparv som, fr�n ett av tr�den stationerade p� denna gath�rn av livet, tittar mycket nyfiket p� mig, m�jligen filosoferande �ver det meningsl�sa i n�stan allt som inte �r flyktigt.
Dess genomtr�ngande och tydliga blick verkar b�ra ett domslut som d�mer mig
utan �verklagan f�r brottet att springa efter allt, i ett beg�r att komma f�re alla andra, g�ende f�rbi och trampande �ver allting, �verk�rande �ver de viktiga stunder fulla av svar, som intr�ffar utan att jag ens l�gger m�rke till dem.
Tr�ngd av de rutinm�ssiga angel�genheterna, och slav under de
programmerade m�len, avvisar jag best�mt sparvens utmaning, som fr�n den  h�gsta grenen, som om den vore d�r knappt f�r att v�nta p� mig. kr�ver i ett befallande kvitter, att jag ska �terkomma att springa f�r att hitta mina dr�mmar, f�rs�ka f�rvekliga mina utopier som f�rr.
Det �r klart att inf�r det direkta anfallet f�rsvarar jag mig med alla mina krafter, och ocks� skyddar mig med alla vapen fr�n nostalgins backh�ll,  i vilket jag hamnade utan att ens m�rka det, och g�r det genom att f�rs�ka avsluta, och sedan avs�nda, det h�r elektroniska meddelandet, innan gr�nljuset av fart, ska m�la i gl�mskans f�rg den slingrade v�g som jag f�rdas p�.
Om jag slutligen lyckas, om dessa ord skrivna under den lilla tidsrymd som str�cker sig mellan det ih�liga hostandet av bromsarna och den d�liga andedr�kten av gasr�ren, �nda till den lugna och str�nga blicken fr�n den forskande sparven, om meddelandet kommer till sin destination, har jag, �terigen, f�rlorat  kriget som jag dagligen och utan stillest�nd deklarerat mot den utsv�vande och obromsbara teknologin, vilket, genom att anv�nda och utnyttja min b�rbara dator, min mobiltelefon och min elektroniska post som d�dliga vapen, �n en g�ng har slagit mig utan �mkan.
Under tiden, trots att varken sparven eller tiden har lyckats stoppa mitt tygell�sa lopp p� v�g till ett nytt millenium full av om�nskliga m�nniskor och elektroniska k�nslor, ska jag tr�sta mig med att ha vunnit slaget mot ensamheten, samma som utan att ens ta loss s�kerhetsb�ltet h�ller oss samman,  oskiljaktiga i bils�tet, och tvingar mig att tuta utan stopp, kr�vande att jag ska k�ra mot r�tt, r�dd att jag ska h�ra svanens s�ng som sparven, fr�n sin gren, i det r�da ljusets gath�rn, st�mmer upp tystl�tet, i ett f�rs�k att f�rf�ra mig.
Pl�tslig bek�nner sig trafikljuset anspelad,  genom att l�mna den
opartiskheten som den m�ste h�lla,  om den ska vara v�rd att vara
trafikljus, och knackar p� d�rren av mina sv�vande tankar, g�r sig allierad med tiden som flyger och informerar mig att,  blinkande med sina ledsna �gon i en ovanlig gest av delaktighet. att  den nu kl�r sig i gr�nt. P�skyndad av det ultimatum, skickar jag d�, trots att den �r oavslutad, och innan det blir f�rsent, bevistet av mitt nederlag, som, om den kommer till adressaten, ska ocks� vara, som jag sa f�rut, provet av min lilla seger.
Ljuset blev gr�n, jag trycker p� knap..p.e  <send><enter><sent!>

 

 

MENYN

 

Presenten

Mellan oss

Varsel

Skriket

R�ker v�ntande

  Stoppljus

Och jag som trodde

Dialogen

Avkl�dning

2000