Avklädning

 

 Av Bruno Kampel

 

 

 

Jag tog av mig alla förklädnader, en efter en. Först den av den vise, sen den oersättlige, därefter den viktige, genast den överlägsne. Jag vilade lite och gick vidare. Den av direktören, poeten och författaren följde efter, och sist, den av kapitalisten och utsugaren.
Jag såg  mig i spegeln, och la märke till,  att framför mig fanns det en anklagande finger som pekade på mig, och det som mest slog mig var att, förklädnaden jag behöll, den enda,  var den jag hade glömt vad det var.
Ja, bakom det stora fingret såg jag ett barn, drygt 50 år gammal, med en boll i ena handen, en slangbella i den andra, ett leende i sina ögon, en lysande framtid framför sig, ett stort hopp i fickan, en panna utan rynkor, en kropp utan sår, ett liv utan smärta... och, ja... det där såg jag, tills jag plötsligt vaknade och när jag försökte finna mig mellan de nattliga lakan, kunde jag inte hitta mig, hur mycket jag än försökte.
Nu, när jag inte ens vet var jag är, när jag kan bara föreställa mig vem jag är, det enda jag kan, det enda jag gör, är att gå ut och försöka hitta mig.
Jag ska börja vid spegeln, om jag kan finna den. Om inte, ska jag gå 20 år bakåt i tiden och, om det inte heller hjälper, ska jag sitta och vänta på mig, utan att det spelar någon roll, varken när det ska bli, eller hur jag är när jag kommer.

 

 

 

 

 

 

Presenten

Mellan oss

Varsel

Skriket

Röker väntande

  Stoppljus

Och jag som trodde

Dialogen

Avklädning

2000